Barnen måste få komma till tals
Bakom varje person som tvingats fly från sitt hemland och söka asyl i Sverige finns en personlig berättelse. Agneta Slonawskis nya bok Hemma är där jag bor ger röst åt de ensamkommande barnen.
Hemma är där jag bor. Så sa en 15-årig pojke från Västsahara på en av Agneta Slonawskis kurser i kreativt skrivande för ensamkommande barn. Det har också fått bli titeln på hennes nya bok som innehåller intervjuer med barn som kommit ensamma till Sverige.
– Boken skildrar sex barns berättelser om sina liv i Sverige. Efter flykten, efter kampen för att komma hit och etablera sig, gå i skolan, få lägenhet och extrajobb. Den handlar om hur livet i Sverige blev – egentligen, säger Agneta Slonawski.
De är idag mellan 18 och 23 år och kommer från Afghanistan, Etiopien, Somalia och Syrien. Deras berättelser spänner över personliga funderingar om landet Sverige, en obändig längtan efter den egna familjen och en stor framtidstro. Gemensamt för texterna är att de har formen av monologer.
– Det är viktigt för mig att läsaren ska höra barnens röster. Språket blir mer naket så. Det förstärker bokens känsla och syfte, säger Agneta Slonawski.
Intervjuerna kompletteras med porträttfotografier av AnnaCarin Isaksson och dikter skrivna av barn på Agneta Slonawskis kurser.
– För mig är det väsentligt att ha med fotografier, så att jag kan se dem som pratar. Flera av barnens berättelser är hemska och skildrar svåra umbäranden. Dikterna ger en fin kontrast mellan hårt och mjukt, berättar Agneta Slonawski.
För att vi ska minnas
Bilder från migrantströmmen 2015 kommer alltid att finnas kvar på våra näthinnor. Men varför är det angeläget att dokumentera de ensamkommande barnens berättelser? För Agneta Slonawski är svaret självklart. För att vi ska minnas.
Minnas Shakiba, Ikar, Laila, Shaban, Zozanoch alla andra barn som döljer sig bakom rubrikerna i mediernas rapportering.
– Var och en av dem som flytt sitt land på grund av krig, terror eller fattigdom bär på en personlig historia, säger Agneta Slonawski.
– Barnen måste få komma till tals. De är vuxna snart. De ska arbeta i det svenska samhället, på sjukhus och skolor. Kanske ta hand om oss när vi blir gamla. Det är viktigt att vi kommer ihåg deras historier. Att vi inte glömmer varför människor söker asyl i Sverige, fortsätter hon.
Agneta Slonawski är själv engagerad i ensamkommande barns situation; som journalist och författare, som god man och som pedagog på Folkuniversitetet.
– Jag tycker inte om orättvisor. Jag har alltid varit socialt engagerad; för missbrukare, hemlösa och människor som lever i samhällets utkanter. Nu är det ensamkommande barn som är bland de mest utsatta, säger hon.
Engagemanget är en röd tråd i hennes 30 år långa journalistiska karriär, som omfattar en mängd socialreportage och sju böcker.
– Att ha förmånen att lyfta dessa frågor och skriva om dem är både viktigt och roligt. Det gäller inte minst böckerna. De finns kvar – på biblioteken, hemma hos människor – på ett helt annat sätt än vad artiklar gör, säger Agneta Slonawski.