Vad var uppdraget?
Det började med att Världskulturmuseerna, där Etnografiska museet ingår, bjöd in Konstskolan till ett samarbete, där de studerande på Konstskolans ettåriga utbildning Projektkonst skulle tolka temat masskonsumtion och globalisering.
Textilkonstnären Åsa Norman och konsthantverkaren Frida Hållander fick uppdraget att leda projektet.
Under en workshopvecka i april fick de studerande i uppgift att skapa ett objekt som relaterar till hemmet, som en del av ett större komplext konsumtions- och produktionssystem. Workshopen genomfördes mitt under Coronakrisen över nätet, via digitala verktyg. Verket skulle produceras i hemmet, och även om de studerande hade tillgång till skolan valde de flesta att jobba hemifrån.
– Uppgiften var fri att tolka som man ville, men man fick inte köpa in några material, utan de studerande var tvungna att använda sådant som var och en hade i hemmet, berättar Frida Hållander, en av de båda konstnärerna som leder projektet.
– Den begränsningen hade vi mest för att få igång tankeprocessen, för att upptäcka vad man har runt omkring sig. Sen om något litet köptes in, var det inte hela världen. Verket som skulle produceras skulle passa på en liten yta som hade omfånget 70 cm i bredd, 50 cm i djup och 150 cm i höjd. Så en annan del av begräsningen var att förhålla sig till ett redan givet format, säger Åsa Norman, den andra av konstnärerna.
Den gemensamma uppgiften var sedan att tillsammans göra ett verk bestående av sju delar.
Hur gick ni tillväga?
Workshopens upplägg och arbetsprocessen fick förhålla sig till i en mycket speciell tid – Coronakrisen.
– Initialt tänkte vi att workshopen skulle vara ett kollektivt arbete där vi tillsammans skapade ett verk. Men när vi närmade oss den inplanerade workshopveckan insåg vi att vi måste ändra upplägget till att utgå från den situation vi befann oss i. Hemmet, den privata sfären som plats och det digitala verktyget blev centrala byggstenar i workshopen. Dessa komponenter skapade ytterligare intressanta dimensioner i förhållande till diskussioner som hållbarhet, konsumtion, globalisering, återbruk/slöjd och klimatkris, berättar Åsa Norman.
– Under workshopen diskuterade vi frågor som hur masskonsumtionen har skapat en värld som hotar livsviktiga och känsliga system. Vi diskuterade även hur den pågående pandemin, och att vi alla var isolerade i våra hem, påverkade konsumtionen, produktionen och klimatet, fortsätter Åsa Norman.
– Vi började veckan med en föreläsning där vi bland annat behandlade textilkrisen som inleddes på 1950-talet i Sverige, då en stor del av textilproduktionen avvecklades eller outsourcades. Efter föreläsningen fanns det tid för diskussion och frågor. Vi hade morgonsamlingar och individuella handledningar digitalt varje dag. Vi avslutade veckan med en presentation där vi diskuterade hur deras verk skulle presenteras, säger Frida Hållander.Fanns det någon utmaning med projektet?
– Den stora utmaningen var helt klart att göra ett gemensamt verk utan att ses i ateljén. Speciellt eftersom vi inte hade träffat de studerande tidigare. Men det gick superbra – över förväntan! Som på så många sätt i samhället upplever vi att folk anpassar sig fort till att försöka lösa problem som har uppstått under pandemin, berättar Åsa Norman.
– Men de spontana samtal och funderingar som brukar uppstå uteblir när man jobbar online och inte tillsammans i ett och samma rum. Även materialmässigt hade det säkert sett annorlunda ut om vi hade setts tillsammans på skolan. Men varje workshop eller verk har alltid begränsningar och den här gången blev det en pandemi, som väckte nya frågor i relation till ämnet, säger Frida Hållander.
Vad funkade bra?
– Det mesta fungerade som sagt jättebra. Även föreläsningen gick bra och de studerande ställde relevanta frågor. Morgonsamlingarna var bra för oss alla, eftersom vi då fick insyn i allas tankegångar och processer, medans de individuella handledningarna skapade en möjlighet att fördjupa diskussionen kring varje enskilt projekt, säger Frida Hållander.
Om Frida Hållander och Åsa Norman
Frida Hållander är konsthantverkare och har doktorerat med en praktikbaserad avhandling inom konstnärlig forskning på Konstfack och Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs Universitet. Doktorsavhandlingen har titeln Vems hand är det som gör? (2019) och handlar om konsthantverk, klass och feminism.
Åsa Norman är textilkonstnär och är utbildad vid HDK Steneby och Konstfack. Både Åsa och Frida är verksamma i Stockholm och har sin gemensamma ateljé i den gamla porslinsfabriken i Gustavsberg.
För närvarande arbetar de med ett konstnärligt projekt Fabriksflickorna – De viljefulla textilarbetarna som undersöker och diskuterar perspektiv på textilindustriell produktion.
Utställningen Human Nature
Statens Museer för Världskultur har tagit fram en egenproducerad utställning med koppling till klimatkrisen. Med fokus på människans relation till världen vill Världskulturmuseerna lyfta fram fördelar med en mer hållbar konsumtion.
Utställningen produceras i samarbete med ett flertal externa forskningsprojekt och visar en blandning av föremål från Världskulturmuseernas samlingar tillsammans med foto, film och experimentella och prövande aktiviteter.
Det gemensamma verket som de studerande på Konstskolan skapat visas på Etnografiska museet under hösten 2020.