”Det är en fröjd att få arbeta i Vadstena”

Senast ändrad

Torbjörn Lillieqvist har varit verksam som operasångare i 50 år och har arbetat på alla de stora musikscenerna i Sverige. Han har undervisat på musikhögskolor och håller fortfarande kurser i scenisk sång på Vadstena Sång och Pianoakademi. Han menar att den generositet som finns mellan de studerande här, skapar den speciella Vadstena-atmosfären.

Torbjörn Lillieqvist tittar in i kameran och ler

– Man imponeras av de studerandes målmedvetenhet och kunskapsnivå. Vadstena Sång och Pianoakademis betydelse för vidare högre studier och yrkesliv kan knappast överskattas!

Berätta lite om dig själv och din bakgrund
– Min debut var på Drottningholmsteatern 1971. Sedan dess har jag haft glädjen att arbeta på de stora musikscenerna; Stockholmsoperan, Göteborgsoperan, Malmö Opera, Drottningholmsteatern, Norrlandsoperan och Oscarsteatern. Jag har också haft regiuppdrag, inte minst för Vadstena-Akademien, där jag var konstnärlig ledare på 1980-talet efter Arnold Östman. Det har varit en ynnest att få arbeta med de bästa dirigenterna, regissörerna och sångarkollegorna.

Du undervisar också och ger kurser, berätta!
– Den första så kallade master classen jag ledde var på Musikhögskolan i Stockholm 1982. Sedan har det fortsatt på just musikhögskolor, operahögskolor – och i snart ett kvarts sekel – på Vadstena Folkhögskola och, nuvarande Vadstena Sång och Pianoakademi. Årets kurs har tyvärr stoppats på grund av pandemin.

Hur ser din egen studieväg ut?
– Jag började spela piano som liten, och hade drömmar om att bli pianist. Jag upptäckte emellertid att det var roligare att uppträda ”en face” än i profil, ha, ha! Som tonåring tog jag sånglektioner i min hemstad Malmö, där jag sjöng på skolavslutningar och annat. Jag hann också med två sommarkurser på Mozarteum i Salzburg.

– 1966 var jag på kurs i Vadstena för professor Ferdinand Grossman, och beslöt mig då för att studera vidare för honom i Wien. Så gick jag några år på dåvarande ”Akademie für Musik und darstellende Kunst” (Opera- och Liedklassen. Min lärare var bland andra Erik Werba).

Därefter sökte jag till ”Accademia di Santa Cecilia” i Rom, där jag studerade i tre terminer för bland andra Giorgio Favaretto. Efter det längtade jag hem och ville komma in i svenskt musikliv. Jag kom in på Operahögskolan i Stockholm och gick mina tre år där.

Vilka är dina erfarenheter av musiker som utbildats i Vadstena?
– Att de är musikaliska! En sångare som inte är ”musiker” når aldrig helt fram. När standarden dessutom är så hög som i Vadstena är det inte underligt att så många blir storsångare. Jag brukar säga att först träffar man de studerande i Vadstena, därefter på musikhögskolan eller operahögskolan. Sedan spelar man deras farfar eller betjänt på operascenen, om de inte står på Wiener Staatsoper, vill säga.

– Det är en fröjd att få arbeta i Vadstena. Det finns en mottaglighet och en öppenhet för att prova på; att våga kasta sig ut. Man märker också en generositet mellan de studerande, vilket skapar den speciella Vadstena-atmosfären. Det är egenskaper som de tar med sig framgent.

Vad har du för tankar om utbildningen i Vadstena?
– Att jag själv skulle vilja gå där! Nivån på undervisningen är sällsynt hög och med de bästa pedagoger. Vare sig det gäller romanser eller opera är kunskaperna imponerande.

– Värdefullt är också samarbetet mellan de studerande på de båda inriktningarna, vilket visar sig vid de många gemensamma konserterna. Under mina kursdagar på Vadstena Sång och Pianoakademi känns det självklart att pianisterna är närvarande och deltar i de sceniska övningarna.

Vad vill du tillföra till utbildningens värde?
– Mitt arbete, det vill säga scenisk sång, kan beskrivas som att frigöra den sceniska talangen genom sången, och sången genom agerandet, det vill säga att uppnå full identifikation med rollen/sången. Just identifikation i alla avseenden (kroppsligt, musikaliskt, textligt) ser jag som väsentligt för en artist. Detta gäller även för instrumentalister, som jag också arbetat med.

– Att tolka är utmärkt, men att vara är för mig än bättre. Ibland ger jag de studerande tillåtelse att till exempel ”glömma” ett tonande s, eller en punktering, för att ge sig hän i ett flöde. Eller så ber jag Conny Antonov, min dyre pianist och samarbetspartner, att ta ett ”oortodoxt” tempo för ett visst syfte. Att få gå ur elevrollen kan ibland frigöra talang, vilket är syftet med dessa övningar.

– Varje kursdag gör vi olika gemensamma övningar för scenisk närvaro, kroppsspråk, gester med mera, för att sedan praktisera i sceniska arior och sånger.