Vi använder cookies på webbplatsen för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Mer info.

Stäng
Sök Meny
Du är här:
Ann Hageus

Från sorg till hyllning

Ann Hageus förlorade sin son i tsunamin. För att bearbeta sin stora sorg satte hon ord på den. Betraktade, vred och vände på den. Skrivarakademin gav henne de verktyg hon behövde för att uttrycka sig. Resultatet blev en bok, som kommer ut i USA i början av 2013.

Nu har det snart gått åtta år sedan flodvågen i Sydostasien svepte med sig nioåriga Gösta.

– Jag har åtta års mer erfarenhet och upplevelser utan Gösta. Det är smärtsamt att tänka så, men jag skapar många glada minnen också. Visst finns det sorg inom mig. Sorgen kommer alltid att finnas där. Jag måste lära mig att leva med den. Precis som någon som måste lära sig leva med ett handikapp, säger Ann Hageus.

För tre år sedan kom hennes bok Att leva på ändå – om sorgen efter mitt älskade barn ut.

Hur känns det att ha skrivit den här boken?
– Lite blandat. Först hade jag tänkt skriva en helt annan bok om något helt annat. Men när jag började på Skrivarakademin gick det inte att skriva om något annat. Det fanns inget annat alternativ. Det var ju där jag var. Mina upplevelser från tsunamin var det som stod mig närmast.

– I början kändes det som att jag utnyttjade situationen. Som att det var tur att detta hade hänt så att jag hade något att skriva om. Blotta tanken på det var fasansfull.

– Nu tänker jag precis tvärtom. Boken blev en hyllning till min son Gösta. Nu har jag gett honom ett minnesmärke. Jag har något kvar av honom till eftervärlden och det känns mycket bättre.

– Under tiden jag skrev fick jag sätta ord på sorgen: Betrakta, vrida och vända på den. Hur ser den ut i vardagen? Hur ska jag kunna leva vidare utan min son? Hur ska jag kunna sitta och dricka te i köket, åka buss, lyssna på musik utan att hela tiden bli påmind om honom? Men vad katten har jag för alternativ? Jag har ju två andra barn också. Jag kan ju inte ta livet av mig. Jag måste se till att jag har ett bra liv ändå – utan Gösta. Så jag tar alla tillfällen jag kan att vara glad.

Hur kändes det att jobba med en sådan tung text i en textgrupp?
– Det var fantastiskt och väldigt givande. Jag gick på en vanlig skrivkurs. Det var bara jag som skrev självbiografiskt. Alla andra i gruppen skrev fiction. Det var otroligt värdefullt att få feedback på det jag hade skrivit och att få läsa varandras texter. Jag kände att det var bra att dela mina upplevelser med andra. Att visa för de som vill förstå hur det kan kännas.

Vad fick du med dig från Skrivarakademin?
– Jag fick verktygen för att kunna uttrycka mig, att kunna måla upp en scen med dofter, färger och ljud utan att fördjupa mig för mycket. Jag lärde mig att skriva personligt men inte privat.

– Jag fick också tipset att skriva lappar till mig själv. Så jag skrev stödord på post it-lappar när jag fick idéer, till exempel på bussen. Sedan – hemma vid skrivbordet – fick jag återuppleva det som jag hade tänkt när jag satt och skrev lappen. Att gå in i det tänket och utveckla det.

– Ett annat tips jag fick var att varje dag öva på att skriva. Att sitta och skriva om vad jag gör just här och nu under 20 minuter. Det handlar inte om vad jag skriver utan hur jag skriver. Att försöka förmedla en känsla.

Har du något råd till andra som vill skriva om ett självupplevt trauma?
– Först och främst måste du formulera vad det är du vill ha sagt. Vad är syftet med boken? Sätt upp ramar för det. För mig var det att sätta ord på sorgen. Hur skulle jag lyckas leva på ändå trots den fruktansvärda sorgen? Frågorna du kan ställa dig är: Hur ser sorgen ut i mitt liv? Hur klarar jag av det? Ta tag i ditt liv och fundera på hur du ska gå vidare.

– Gå in i känslan när du skriver och återupplev det som hände, även om det är smärtsamt. Försök att sätta ord på det, på vardagen. I min bok beskrev jag ganska detaljerat om vad som hände när tsunamin kom. Jag skrev om tiden efter, mycket om vardagen. Om jag träffade en väninna på tunnelbanan så skrev jag om det. Om hur jag tänkte då och hur jag upplevde när hon sa vissa saker. Jag betraktade mig själv utifrån. Vad hände i mig just då?

– Tänk på dina närstående. Det jag har skrivit i boken har varit ur min synvinkel. Jag har tagit hänsyn till mina två barn och min exman. Jag har gett dem chansen att läsa den innan den publicerades, men de har inte velat. De har litat på mig och mitt omdöme. Jag håller dem lite på avstånd i boken, men de finns där med sina riktiga namn och allt.

Hur känns det att din bok ska ges ut i USA i början av nästa år?
– Tidigare har det känts svårt att säga att det känns roligt. Det är ju för jävligt det som har hänt, men det känns ändå roligt. Om jag tänker efter känns det riktigt WOW! Jättekul och jättespännande! Nu kan även mina engelsktalande vänner ta del av boken.

– Boken innehåller inte bara sorg och elände. Det finns mycket hopp också och existentiella frågor att ställa sig själv. Boken kan vara en tankeställare att man inte kan ta allt för givet, utan känna en ödmjukhet inför livet.

Ann Hageus går i tankarna att fortsätta skriva. Inte en hel roman utan snarare en novellsamling med små incidenter och klurigheter.

Tidigare elever berättar

Toggle module