Jag minns första gången jag satte min fot på UIG. Det var på öppet hus, jag var femton, och UIG låg på Umestan i de så kallade ny-gamla lokalerna för UIG-veteraner. Varför jag gick dit vet jag faktiskt inte då jag redan hade bestämt mig; UIG, det var skolan där jag skulle gå. Redan som nybliven femton åring hade jag pumpat Stas,som då gick andra året på skolan, på information, nätterna i ända. På öppet huset visste jag därför redan allt jag behövde veta om lärarna, positivt som negativt, lektionerna, upplägget med blocken, vilka kurser som undervisades av vilka lärare, hur stämningen var. Jaaa, i stortsett allt.

Å jag minns Birkes min, den kvällen på Umestan. Liksom Noras uppskattande blick. Den hon bara tillåter sina ögon att medla när någon lyckats rabbla alla franska glosor som ett rinnande vatten. Dvs. den hon inte använder sig av så ofta. Vi gick runt bland olika elever och lärare, den kvällen, för att få en bättre bild av skolan. Pontus satt vid ett bord alldeles vid lärarrummet och skulle redovisa hur blockschemat fungerade men han hann inte mer än yttra några uhm och hm innan jag slängt ur mig några frågeställningar kring lektionerna han ännu inte hunnit nämna.  Det var då jag möttes av Birkes förvånade min [lyfter handen i uppmaning till självkännedom], ni vet, den hon alltid uttrycker följt av ett litet kvävt fnitter.

Jag hade alltså bestämt mig redan innan jullovet, höstterminen – i åttan, att det var den här skolan jag skulle gå på efter högstadiet. För fem år sedan alltså! Å här står jag nu idag och känner mig nöjd med mitt val. Det här var min skola, det här är min skola. Även fast natten i Pengsjö var en skräck upplevelse; Hanna, jag och Jenny delade rum när vi mitt i natten hörde konstiga knäppande ljud utanför fönstret – som vi för övrigt inte lyckats stänga igen utan försökt förtränga genom att dra ner persiennerna i ett desperat försök att stänga ute mörkret och kylan som följde den mörka natten. Tre, för varandra, okända tonårs flickor i ett rum, en mörk natt ute i obygden kan inte annat än leda till upptrissning. Alla var vi säkra på att vi skulle dö. Fåniga små tonårs flickor. Ingen utav oss kan ses som det idag. Vi har alla mognat, gått skilda vägar men vår tid på UIG kommer alltid att vara något vi har gemensamt.

Jag kan bara tala för mig själv när jag står här ikväll. Men vad jag säga är att jag förmodligen aldrig hade utvecklats så mycket som jag gjort under dessa år om jag gått på någon annan skola. Jag tror heller inte att jag haft mod nog att ställa mig upp och tala så här om jag gjort ett annorlunda val, för snart fyra år sedan. Med största sannolikhet hade jag aldrig kunnat nämna att jag varit på Europeiska Ungdoms Parlamentet, i Kpando, i Ghana eller gjort min (internationella) praktik på Europa Parlamentet i Bryssel heller, för den delen. Frågan är om jag tagit mod till mig och gjort mitt utbytesår i USA, i fall min verklighet hade sett annorlunda ut. Vem vet? ...

Den fåniga lilla tonårsflickan är i vart fall som bortblåst. Hon har inte lämnat mig, bara fått lite mer tilltro och självförtroende. Det är något jag har lärarna här på UIG att tacka för; för att de funnits där och berömt mig när jag gjort rätt, så väl som tillrättavisat mig när jag gjort något fel.

Jag har inte varit med från första början. Inte sett när UIG byggdes upp. Jag är bara en elev av många. En person som vistats på skolområdet, inte mer än någon annan. Ändå känns det som att jag varit här länge. Trots mina fem terminer, kan det ibland kännas som att jag varit en del av det hela enda sedan jag ställde min första fråga till den där andra års eleven för fem år sedan. Det tror jag har att göra med den stämning som råder här på skolan. Det bemötande man får som elev, från lärare och klasskamrater. Den ständiga uppmuntran man får här; att vara sig själv, vara personlig. Till skillnad från många av Umeås andra gymnasieskolor finns det på UIG inga utskrivna regler för hur man ska vara. Inga ”skolans vett och etik-regler”. Här är alla välkomna att bjudas in till en värld där man kan vara sig själv. Det finns inga rätt. Inga fel. Det finns bara du, dig själv, och hur du väljer att gå vidare med vad du har att ge. Lärarna kommer att se till så att du kommer ut ur ditt skal och visar vem du kan vara, om du bara vill.

Tack vare dessa lärare står det många elever här ikväll, elever som stått på ett studentflak med halvdrunkna flaskor i händerna och mössorna på sné efter en halv jobbig morgon, men också mer eller mindre flitiga elever som jobbar mot att möta det målet – att få hålla sina avgångsbetyg i handen och sjunga om ”studentens lyckliga dar”.

Det är inte konstigt att man blir lite nostalgisk, för vem kan säga att man ibland inte saknar Jilas utdragna föreläsningar som innehöll fler ”mm-key” och ”you know” än fakta, i alla fall av sträcken i anteckningsböckerna att döma. Vem kan ärligt säga att goa, glada Janne, som man bara önskade krama om i vissa skeenden, inte är saknad? Vem kan påstå att, fastän man vid första anblick avskyr Lars uppgifter, inte vill prestera max bara för att lägga ner lika mycket tid på sin uppsats som han gjort på att lägga fram alla finesser för dess power point- presentation?

Trots att Niclas kan mala på om en ekvation tills dess att våra öron blöder, vet vi alla att han bara önskar, av hela sitt hjärta, att vi ska förstå hur uträkningen går till. Vem kommer sedan att tillägna en klass så mycket uppmärksamhet och noggrannhet? Fråga er själva det, snart kommer ni att inse hur tomt det kommer vara utan det norrländska pladdret. För att inte tala om den saknad vi kommer att känna efter Linda. Hon ska ha sagt att vi skulle hata henne hela ettan igenom för att sedan börja tycka om henne alltmer så snart vi kom upp i årskurs två, för att inte tala om tre. Jag tror inte att hon någonsin varit hatad, däremot kan många ha känt att hon varit en smula hård. Men utan henne hade vi aldrig blivit några fantastiska skribenter med analytiska förmågor.

Peters sätt att få hjärncellerna att slå knut på sig själva med analyser, argumentationer och motivationer som kan få vilka penna som helst i klassrummet att förvandlas till någon mer filosofiskt än Yahwe själv, är tillsammans med hans underbara, oförglömliga, utlåtande om hur fantastisk en OH-apparat är uppbyggd något som alltid kommer sätta sina spår i våra hjärnor, så väl som hjärtan. Birkes, på gränsen till överdrivna, drivkraft så snart ett motionsredskap sätts i hennes synfält kommer alltid att hemsöka oss. Motivera oss till att prestera – allt för att få höra hennes uppsluppna skratt, hellre det än den röda varningslampan på Devvan, eller hur!? Å tack vare Anton, har vi klämt i oss så många chokladbitar vi bara orkat med, i ett försök att fördriva tiden då alla de där idrottskompendierna skulle besvaras att det snart är dags för en ny jogging runda i elljusspåret. Inte kan vi väl klaga när vi både fått i oss en månads sockerranson samt fått en fin springtur en och samma fredagkväll(som vi så fint skrivit in i protokollet som nästa veckas idrottslektion, då den tisdags morgonen spenderats i sängen)?

Att plugga glosor hade vi väl aldrig gjort, innan vi kom in i Noras klassrum? Men av nån konstig anledning dök vi bara upp på lektionen när alla var inpräntade, trots att hon aldrig blir arg utan bara en aning [...] besviken... Aldrig hade vi väl heller sett så många teman vara möjliga, innan Ana María kom till skolan, varje ord tycktes befinna sig i en ny kategori.

Shannon har fått oss att överleva vandringar kring livsfarliga giftsvampar och jag vet inte allt under sina lektioner, några som verkligen lyst upp de övriga lärarnas ständiga överösningar av uppgifter med en och annan film, speaking exercise, personligt fotoalbum etc. Magnus kaffedrickande och snuskonsumtion har helt klart gått ner med åren men hans lugna och metodiska genomgångar är något vi alla kommer att sakna, när den stressiga verkligheten som kommer här näst kommer att ta över. Men också hans djupgående och eftertänksamma blick som vid varje svar vi gett fått oss att fundera kring huruvida vi svaret rätt eller ej. Vad Mickes (rektorns) uppgifter, förutom att sitta på kontoret och se fundersam ut var gång nån knackar på, är det nog ingen som ännu lyckats klura ut då man till störst del lägger märket till honom när han ringer och jagar en när tidningen är på plats och vill ta en bild eller när planet mot nästa match där Zlatan ska glänsa är på väg att avgå och han knackar på för att fråga om vi har någon hälsning till fotbolls kungen.

Som ni äldre, redan utflugna ser har jag inte haft alla de lärare ni haft, inte sett alla de händelser som ni har upplevt här i UIGs regi men jag har varit med ett tag. Fått med mig ett och annat minne som jag kommer att bära med mig resten av livet. Jag vill därför gärna tacka Linda som kände sig så säker på att jag skulle klara av att stå här och säga några ord den här kvällen. Något jag aldrig frivilligt kommit på att göra. Hon sa till mig att jag borde känna mig hedrad - och det gör jag! Jag är bara en elev av många. En person som vistats på skolområdet, inte mer än någon annan. Ändå står jag här ikväll för att tacka alla som dragit sig hit en fredagskväll för att fira att allas, vår, skola fyller 10-år.

Ett stort grattis till UIG och ett stort tack till er alla som låtit mig få en stund att minnas. Det är tack vare oss alla som UIG funnits i ett decennium, låt oss därför fira det tillsammans. För oberoende av om vi känner varandra eller ej så kommer vår tid på UIG alltid att vara något vi har gemensamt.

Melissa Lundström avgångselev 2010

* Talet hölls under skolans 10 års jubileum