Varför ska man gå kursen Roman och novell?
– Det är den bästa start man kan få om man vill skriva prosa, och det är fantastiskt roligt, säger Anna Schulze, som själv gick grundkursen för några år sedan.
Kursen var hennes första möte med den litterära världen. Numera har hon både en prisbelönt novellsamling (Brist, 2006) och roman (Ge mig en människa, 2008) bakom sig. Båda utkom på Albert Bonniers förlag.
Hur skriver man en roman?
– Tyvärr finns det inget recept, ingen checklista, ingen karta att gå efter. Att skriva skönlitterär prosa - den typ av text som noveller och romaner består av - är en komplicerad process. Prosan är så vid och så hög och så djup att den är svår att famna.
– När jag ska förklara det för mina elever brukar jag säga att det man kan göra är att bryta ner texten i dess beståndsdelar. Att tala om vad som gör en dialog trovärdig och varför man alls ska ha miljöbeskrivningar. Om vad som skiljer en tråkig miljöbeskrivning från en rolig och om hur man skildrar sina karaktärer så att de framstår som levande och intressanta.
– Ett annat råd är helt enkelt att skriva. Att skriva och att läsa. Att läsa varandras texter och tala om dem i ett varmt och öppet klimat. Där är gruppen oerhört viktig. Den där sammansvetsade lilla människosamlingen som delar ett intresse. Som delar skrivövningarnas vedermödor och glädjeämnen med varandra. Som stöttar, uppmuntrar och läser.
– Visst går det att tala om hur man bygger långa episka tegelstensromaner. Om hur man planerar ett stort arbete och hur man tecknar den dramaturgiska kurvan så att den behåller sin spänst genom hela romanen. Och när man tittar på prosan på det sättet upphör den att kännas så där hög och vid och svårfamnad. Då blir den ett redskap för det egna uttrycksbehovet. Ett redskap för att berätta sina egna historier, oavsett om de är självbiografiska eller inte.
– Egentligen går det inte att svara på frågan hur man skriver en bok. Men det går att få hjälp med att själv svara på frågan Hur skriver jag en bok? På Roman och novell ställer vi alla frågor och besvarar dem så gott vi kan. Det är fantastiskt roligt.
Foto: Caroline Andersson